EN FOLKLIG FEST!
Reser man till Linköpings folkmusikfestival via kollektivtrafiken så är det inte svårt att se vilka invigda som befinner sig på samma resa. För precis som det innan Hogwartsexspressens avresa från plattform 9 ¾ befinner sig ovanligt många människor med ugglor i bur på Kings cross station så befinner det sig ovanligt många människor med fiol-formade fodral på bussar och tåg påväg till Linköping inför denna helg. Sen kan man ju också spana in grupper där fler än två har dreadlocks, haremsbyxor, hemvävda kappor och hemstickade halsdukar.
Årets festival tog plats i uppfräschade lokaler på folketspark. Nymålade och vita. Det kändes kanske lite ovant i början och man såg många förvirrade nyckelharpister som irrade runt på jakt efter en ny buskspelsplats då deras gammla stammis-hörn plötsligt blivit omflyttat eller omgjort. Men så småningom började den tillfälliga desorienteringen ge med sig och jammen drog igång utanför herrtoan, i hallen, i baren och andra hörn. Allt var som det skulle igen.
Även fast klientelet på Linköpings folkmusikfestival är varierat, från vithåriga damer till barn i vagn, så är det de unga som ändå är överrepresenterade. Vilket är rätt givet med tanke på det anrika världsmästerskapet för studentspelmanslag. Även detta år var nivån hög, låtarna svängiga och dansgolvet knökfullt av folkdansentusiaster med varierande förkunskaper. Vann gjorde Lunnevads folkhögskola! TJOHO grattis!
Konsertutbudet var i vanlig ordning toppklassigt med en blandning av unga talanger som Kolonien och Garizim och gamla rävar som Quilty och proggfarbröderna i Kebnekaise.
Själv blev jag mycket positiv överraskad av dansuppvisningarna Nordic Dance och Residans som framträdde i den fina teatern. Den som någon gång skulle ha tangerat tanken att folkdans är mossigt skulle självmant ställt sig i skamvrån med tillhörande strut, för folkdansen är en levande konstform som kan blandas med poesi, humor och allt däremellan.
Linköpings folkmusikfestival är ett välkommet reunion-tillfälle för alla som träffats under sommarens stämmor och läger. Mitt i hösten, när skolar och jobb kommit igång, får man andas ut vid ett vattenhål av svängiga slängpolska, vanliga valser och pliriga polskor. Vare sig man är med och jammar eller bara njuter av konserterna så fyller man på sin folkmusiksjäl med ny energi.
Det enda som hade kunnat varit bättre är ljudet vid stora scenen, vilket var helt crazy-bananas-dåligt!? Vad hände? Samt att Linköping borde bli bättre på att få in lite fler besökare av blandade etniciteter. Jag tror att en hel del av Linköpings befolkning med ursprung i övriga världen skulle uppskatta den magiska mixen av musik, mat, öl och dans i ett ovanligt kravlöst sammanhang med låg tröskel och högt till tak.
// Elin Häggberg
1 kommentar:
Stora salen (Cupolens) stora rymd, skumma form och mängder av människor gör det ju extremt klurigt att få till bra ljud kan jag tänka mig. Men saken lär ju inte blivit bättre av att ljudteknikerns bås flyttats lägnst bak in i ena hörnet av dansgolvet..? Från scen var det ju för övrigt helt omöjligt att kommunicera med teknikern utan att skrika i mickarna :P
Skicka en kommentar