16 juli 2011

STINA BRANDIN OM BODASTÄMMAN


Det har gått drygt en vecka. Och nog har den varit dryg, både fysiskt o psykiskt. Det är lika tråkigt varje år när årets bästa vecka tar slut. Men som tur är kommer den ju varje år. Bodafredagen startade med strålande sol i Östbjörka. Precis som det ska vara. Fortsatte som den brukar, med fint väder i Östra Boda, där jag bor. Bara en lite skogsväg ifrån Boda Hembygdsgård där stämman håller till. Denna Bodastämman hade vi den stora äran att ha Ale Möller Band på besök för att ha konsert i Boda Kyrka. Efter en lite tumultartad eftermiddag när Ale skar sig i fingret och massa saker skulle fixas och mat skulle hinna ätas och så vidare var det dags för konsert. Den var som väntat helt fantastisk. Finns det några bättre än musikerna i AMB? Jag agerade som ”Local Hero” tillsammans med min bror Jonas och Jon Holmén och fick gästa bandet. Det var verkligen roligt. Direkt efter konserten var det alldeles bråttom upp till gammelgården för att dra igång dansen tillsammans med Bodastämmans partyband bestående av AMB, jag, Jon, Nina och Mattias Perés, Nicke Bertilsson och Oskar Reuter. Ännu en fantastisk upplevelse. Både publiken och AMB uppskattade spelet och dansen. Hem för mat och jam hemma. Det är kanske det roligaste som händer hemma hos oss på hela året. Efter några timmar i Östra Boda var det äntligen dags att gå upp till själva stämman. Jag hittade en padda på vägen men den blev inte förvandlat till en prins, tyvärr. Väl uppe på stämman möttes jag av en lite nervös Jon som sa att Boda spelmanslag tänkte ge upp för kvällen och att vi måste komma och spela snart. Så jag ägnar en kvart åt att ragga upp folk till spel. Sen beger jag mig till danslogen och möts av ett Boda spelmanslag i dörren som tänker går hem. Där står endast jag och Anders Löfberg och då blir jag lite nervös, vi är väl inte direkt Boda Spelmanslag. Men innan vi börjar spela så hinner alla jag var ute och raggade upp fram med fiolerna och där står vi sen och spelar till kvart över fyra då kvällens värdar börjar krokna. Promenad hem utan gånglåt för en gångs skull för då kom det enda regnet som jag märkte av under årets bästa vecka.
//Stina Brandin

Foto: Cecilia Burman

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar